Resor utan mål

1920 mönstrade Harry Martinson på motorskonerten Willy i Göteborg. Han var sexton år gammal och i sju år framöver skulle han befinna sig antingen till sjöss eller på luffen. De två första åren gick traderna inom Europa och han vandrade både på kontinenten och från söder till norr i Sverige. 1922-25 vågade han språnget längre ut och tog sig till Nord- och Sydamerika, Afrika och Asien – en av fotvandringarna gick genom Uruguay till Brasilien. Först den sjätte maj 1927 mönstrade han av för gott i Bordeaux. Det var med den här erfarenheten Martinson kom till litteraturen och redan i hans båda första diktsamlingar fanns havsmotiv. Men det var när han vände sig till prosan som erfarenheterna från åren till sjöss fullt ut kunde komma till uttryck. I Resor utan mål (1932) och i efterkommande Kap farväl! (1933) återger han intryck från hav och hamnar världen över. Med flödande associationsrikedom skildrar han rasande cykloner och månsken över stilla vattenvägar, eldarslit och krogbesök, prostituerade och kärlekslängtan, och ackompanjerar de livfulla scenerna med funderingar kring ”världsnomaden”, den vandrande människan, och vad hon skulle kunna tillföra människosläktet av vidsyn och tolerans.